Jul och sånt krafs
Jaha då var äntligen denna jul snart förbi.
Ja, jag tycker det faktiskt.
På julaftonsmorgon åkte jag till jobbet, satte på mig tomteluvan och var oförskämt trevlig mot alla julpanikslagna människor.
Sedan ca en halvtimme innan jag for mot Sollerön och själva julaftonsfirandeståhejet kom jag på att jag inte köpt nå julklappar. For runt som en galning och letade bland vinterartiklarna, gjorde paket och åkte sedan rally mot Sollerön.
Där var det två ungar som gick på högvarv, de var nog spända över att få träffa den där tomten. Jag hotade dom flera gånger med att tomten stod i fönstret och tittade om de var snälla. Kanske inte e så smart, men det funkade i ca 2 minuter innan de var på golv, tak och väggar igen =)
Minns hur det var när man var så där liten, julafton var ju det bästa man visste.
Det där har faktiskt gått över nu. Nu är det t.o.m roligare att ge bort julklappar än att få.
Men fortfarande samma traditioner är det. KALLE ANKA kl 15.00, sen mat sen dans runt granen. (Iår hade värdparet en riktig gran, en riktig plast gran). Sedan försvinner plötsligt någon av gästerna och strax därefter kommer han - TOMTEN.
Det är skoj att se när ungarna tackar den där tomten tar i hand och bugar och niger fint, för det måste man ju. Sedan när tomten försvunnit och gästen som försvann plötsligt återvänder till församlingen, kan man öppna de där julklapparna som man tror tomtenissarna gjort.
Men min älskade gudson frågade vad det stod på varje paket innan han öppnade, sedan tackade han den som det var från. Barn är inte lättlurade inte. Vid kaffet säger sistnämnda person att det där var då ingen riktigt tomte inte. Jo det var det, säger alla vuxna bestämt och det lilla barnet säger - Nä för det var ju du Stur Erik!!
Tänk hur det är.
Är det verkligen psykologiskt riktigt att lura små barn på detta vis?
